Ja, fyfan vad trött man blir. Jag orkar inte mera längre, detta måste få ett slut. Det är så uttröttande när folk inte kan svara ärligt, utan kryper ihop till de ynkliga varleserna dem är. Folk som behandlar sigsjälva som grevar & grevinnor, kungar & drottningar. Snälla, börja tänka på din omgivning, du står inte ut så mycket ifrån de andra som du tror. Börja tänka på andra, och inte bara på digsjälv.

Ibland måste man skriva av sig, dock orkade jag inte göra detta över en tråkig novellsida. Folk har inte lärt sig att ta åt sig, utan att skratta åt problemet. Och att skratta åt offret. Jag tror att det är så många där ute som inte vet hur det känns att vara utelämnad. Att känna sig värdelös, utanför. Jag upplever den känslan dagligen, och det tynger ned mig i den deprition jag en gång hade. Jag funderar på att lämna mitt liv bakom mig, och fokusera på en kariärr istället. Bryta min koppling med min omvärld, och för alltid träda in bland böckerna. Där inne skadar inte folk mig, där är jag faktiskt välkommen. Jag orkar inte behöva följa efter för att bli märkt, inte behöva skrika för att bli hörd. Så länge har jag försökt, och jag har slitits från ett utav det vackraste sakerna i mitt liv. Jag offrar allt jag kan för att få det lilla, och jag har aldrig varit tacksammare. Utan ironi, så har jag aldrig varit så lycklig att bli fri. Men jag skäms för mitt beteende, och mina svar. Men jag begär inte att jag ska bli accepterad, utan jag tänker inte ändra mig mera. Jag har lagt ut mina kort i detta spelet, nu väntar jag på mina motspelare. Men jag tror inte jag orkar. Jag orkar inte bli sårad igen, jag vill inte gråta bredvid det snéa hustaket, vid den kraftiga grästuvshäcken... Det är så lockande att flyga av dendära bergsjacket, åh...

Ingen ska sörja när jag dör, ingen ska sakna det jag gör. Ingen vill veta vart jag går. Även fast jag tro att jag har gjort saker som jag ska, jag försöker vara artig och glad, och jag har tränat bort min dumma dialekt.
Verkligenheten är en fin plats, men jag skulle inte vilja bo där.